Are reviewpapers as good as we think?

Utvalda

I read a newstext from Swedish Radio today. It was about underwater noise and I read the news with interest. It was a standard journalist reportage interviewing a marine biologist on a new scientific paper and to get a Swedish pitch on the scientific news.

The scientific paper was about underwater noise and it was a review paper. The ”review” means, as it clearly says, that the paper is reviewing the present status of a research field. Of course it can be a non-academic review as well, but my interest are in the academic/scientific ones since they affect our society’s present view of many topics.

Reviews can summarise major advances in established fields or summarise what is known in a new field.

But anyhow, why am I criticising the art of review-writing now?

Two harbour seals on a small islet outside Lysekil, Sweden. The observation that awoke my interest in the review paper is that marine mammals in this area are thriving and are increasing their population – even if the area are heavily affected by underwater noise.

The epiphany is ”Hey, how am I going to relate to this enormous chunk of literature cited and summarised?” Can anyone do it? I can’t even try to have an intellectual talk about it since the authors, 25 authors in all, are citing 140 references without feeling the strong peer pressure to read the literature they are citing. And that is out of the question 🙂

But what happens if the authors are biased? No, I am NOT saying that they are. I am only saying that they might be biased. What happens is, that it is very hard for a competent peer scientist to point at a potential flaw in the reasoning. If the scientific criticism is wright or wrong is not important – it will be very hard for anyone to win the argument since the review is so massively overdone. Then the standard critical scientific discussion will be unbalanced in favour for the heavy-writers. Most possibly their paper will be widely acknowledged and no balancing voices will be heard.

It was evident in the newstext:

-” This paper comes with proof, a large and overwhelming proof that underwater noise affects the life in the sea” says marine biologist NN at the Swedish Defence Research Agency. (translated from Swedish).

Yes. But what if they are wrong?

Good science is open for criticism – it is fundamental. Review papers are hard to criticise but are extremely easy to cite as proofs by media and politicians.

Är ålgräset hotat?

Det är något som skaver i rapporteringen om det hotade ålgräset.

Jag som praktiserande marinbiolog med många fälttimmar per år ser bara inte samma sak som universitetsforskarna, kommunikatörerna och massmedia. Jag ser en frodig ålgräsäng i den tätt trafikerade småbåtshamnen – ja, jag ser ålgräs i de flesta småbåtshamnar trots att forskarna säger att bryggor hotar det känsliga ålgräset. Jag ser ålgräs på många ställen där jag kan förvänta mig att hitta det, dvs i grunda vikar med mjuk eller sandig botten från någon meters djup ned till maximalt sex meter. Jag snorklar, dyker och undersöker vikar med video och på många lokaler finns ålgräset.

Jag blir illa berörd, men engagerad, när jag ser att täta mattor av fintrådiga alger täcker ålgräset och jag njuter av fantastiska dykupplevelser i friska och täta ålgräsängar.

Ålgräsäng i Bohuslän, 3 meters djup

Min observation tyder på att ålgräset inte alls är hotat. Men varför kommuniceras då detta från universitetet och massmedia som beredvilligt förstärker bilden?

Ja, jag kan ha fel i mina slutsatser. Jag är öppen för det, men när jag hör andra miljökonsulter rapportera samma observation och läser rapporter om rik förekomst av ålgräs i Bohuslän verkar jag inte vara ensam i min observation. Möjligen är det bara jag som är korkad nog att våga ifrågasätta ett rådande paradigm då mina observationer inte stämmer med rådande teori – men var det inte det Thomas Kuhn sade: att upptäckter av anomalier är viktiga för att förbättra våra teorier om verklighetens beskaffenhet.

Nåväl, tillbaka till ålgräset.

Vad är det för hot vi pratar om? Den vetenskapliga artikel som citeras är Baden m.fl. (2003) ”Vanishing Seagrass (Zostera Marina, L.) in Swedish Coastal Waters”. Författarnas syfte är att återbesöka ett antal lokaler som man undersökte på åttiotalet och använda moderna metoder för att uppskatta ålgräsängarnas utbredning. Ett problem som jag har när jag läser Baden m.fl (2003) är att det inte framgår vilka data de använder från 80-talet. Det är inte data som är offentliga eller är publicerade. Författarna har inte gjort en sammanställning av undersökta område i en appendix eller liknande, så det går inte att se vilka vikar eller områden de har återbesökt. Nu skall sägas att jag inte har frågat efter datamaterialet (vilket de till heders säkert hade visat mig), men det är synd att det inte är offentliggjorts.

En kritik på mot påståendet ”ålgräset är hotat” frågan är ju frågan: Tänk om de mätte fel på åttiotalet? eller tänk om ålgräset var exceptionellt frodigt det året? Tänk om övergödningen under sjuttio-åttiotalet orsakade ett gyttjigare sediment på Hakefjordens östra stränder där den klart största ålgräsängen rapporterades vara helt borta vid återbesöket? Har ålgräsängarna flyttat på sig vilket har rapporterats av bl.a. Nyqvist m.fl (utan årtal)? (se Figur nedan)

Figur från Nyqvist m.fl rapporten (utan årtal)

En kritik mot påståendet att ålgräset är generellt hotat är faktiskt samma artikel som alla refererar till – Baden et al 2003. Framförallt är det en stor ålgräsäng i södra Hakefjorden som har försvunnit (se under område Kungälv i tabellen nedan) vilket får ett stort genomslag när forskarna räknar ut ett medelvärde.

Men i Lysekilsområdet är det ingen reell minskning av ålgräsbeståndet.

Och med så stora variationer mellan områden, och i en enda undersökning, är det fel att basera all vår nuvarande tillståndsprövning för vattenverksamhet på denna artikel. Det stämmer inte heller med flera andra marinbiologiska rapporter där ingen minskning i ålgräsförekomst har rapporterats (ex Börjesson 2014).

Summerande data från Baden m.fl. (2003) artikeln

En kritisk inställning är oerhört viktigt då samhällets myndigheter till fullo har köpt påståendet att ålgräs är hotat och aktivt motarbetar allt slags arbete i vatten som ens kan tänkas skada ålgräs. Detta orsakar mycket stora kostnader för företag som genomför arbete i kustzonen och i värsta fall hindrar utveckling av kustzonen. I dag stoppar länsstyrelsen t.o.m muddringsarbeten inne i industrihamnar mitt inne i städer för att det finns ålgräs där. Och miljödomstolens miljöråd säger inte emot, då det är ”vetenskapligt bevisat” att ålgräset är hotat. Och skadar det då inte tilltron till forskningen?

Nej, vi kan inte ge en enda artikelvetenskaplig publikation så mycket inflytande på vår samhällsplanering utan att vara helt säkra på resultatet. Nya undersökningar måste göras, där utförarna är neutrala till frågeställningen. Vi måste återbesöka åttiotalets lokaler. Vi måste också återbesöka de exakta lokaler som undersöktes av Baden mfl 2003.


Liten utsvävning: Det är lätt att tro att det är arbetet av Pihl Baden och Pihl från 1984 som ligger till grund för återbesöken. Det arbetet studerade rörlig fauna i ålgräsängar under tre år och hur mängden fauna relaterade till mängden ålgräs i Lysekilsområdet. Studien hittade ingen relation mellan mängd ålgräs och faunans biomassa men förekomst av blåstång gynnade vissa fiskarter. Detta är ju intressant då man idag inte pratar om att skydda blåstången.

Referenser
Baden, Susanne Pihl, och Leif Pihl. ”Abundance, biomass and production of mobile epibenthic fauna in Zostera marina (L.) meadows, western Sweden”. Ophelia 23, nr 1 (1984): 65–90.

Baden, Susanne, Martin Gullström, Bengt Lundén, Leif Pihl, och Rutger Rosenberg. ”Vanishing Seagrass (Zostera Marina, L.) in Swedish Coastal Waters”. AMBIO: A Journal of the Human Environment 32, nr 5 (augusti 2003): 374–77. https://doi.org/10.1579/0044-7447-32.5.374.

Börjesson, David. ”Fältinventering av ålgräs i Göteborg 2014”. Göteborgs Stad Miljöförvaltningen, 2014.

Nyqvist, Anna, Per Åberg, Maria Bodin, och Carl André. ”Inventering av ålgräsängarnas utbredning”,

Nyqvist, Anna, Carl André, Martin Gullström, Susanne Pihl Baden, och Per Åberg. ”Dynamics of Seagrass Meadows on the Swedish Skagerrak Coast”. Ambio 38, nr 2 (2009): 85–88. https://doi.org/10.2307/25515808.

Subjektiv forskning?

Jämför dessa två meningar:

”Däckspartiklar är främst ett problem i (botten-)sediment då de är tyngre än vatten”

”Däckspartiklar förekommer främst i (botten-)sediment då de är tyngre än vatten”

Det är så lätt för moderna forskare att lägga in subjektiva beskrivningsord ”problem” i detta fallet även om man inte har belägg för det. Det sitter i ryggraden hos modernt utbildade naturvetare och biologer.
Men vi forskare lär oss att inte använda subjektiva värdeord. Ändå gör vi det.

Den översta textraden kommer från en vetenskaplig rapport av mikroplastforskare. Den undre raden är mitt förslag på ett neutralt påstående.

Givetvis gäller även detta än mer för vetenskapliga kommunikatörer och journalister. Tyvärr.

Mikroskräpspartiklar

Skummande vatten

Vitt skum på havsytan är ett vanligt vårfenomen.

Det är inget farligt och det beror oftast på att smältvatten, eller regnvatten, rinner ut i havet. I detta vatten som kommer från floder och bäckar ansamlas olika humusämnen (kolinnehållande ämnen som inte bryts ner och färgar insjöar och år bruna) vilka i sin tur kan ge upphov till skumbildning på havsytan när det rörs om av vågor och strömmar.

Att det ansamlas inne i vikar och hamnar är för att strömmarna går i virvlar där och låter just flytande partiklar (såsom flytande plastskräp, tång och skum) stannar kvar där utan att flyta iväg igen.

Ibland kan skummet beror på plankton som förekommer i höga tätheter och släpper ut kolämnen som bildar skum. Blir vattnet färgat av plankton kallar man att plankton blommar, och oftast är halterna då över 1 miljon celler per liter – ibland upp till ett halv miljard per liter av de minsta planktona.

 

En kiselalg bland lite skrufs. Foto från Pinneviken, Lysekil, 2019-02-23. Skrufs är den bilogiska termen för skräp, nedbrytningspartiklar och mineralkorn – d.v.s. allt som inte är av intresse

 

Bra medhjälpare för planktonprovtagningen. Håven består av en duk av nylon med öppningar på 0,01 mm.

Små plastpartiklar skadar djur 24 maj kl 12:10 – Vetandets värld | Sveriges Radio

Spännande program om mikroplaster i Vetandets värld.

Små plastpartiklar kan ta sig in i vävnader på djur och orsaka skador och inflammation. Nu görs allt mer för att begränsa utsläppen av plast.

Källa: Små plastpartiklar skadar djur 24 maj kl 12:10 – Vetandets värld | Sveriges Radio

Bra att journalisten tar med olika forskare kring samma tema för att bredda diskussionen.

För mig var det extra spännande att höra Lundaforskarna prata om sin forskning då jag bara har läst deras publicerade artikel innan. Problemet med den artikeln är att de har tillsatt så ohyggligt höga halter av mikroplastpartiklarna. Antalet var i deras undersökning i grova slängar 1000 gånger högre än koncentrationen av virus i vattnet – vilket inte är lågt i sig.
Man kan få negativa effekter av de flesta ämnen, och i detta fallet partiklar, om man bara tillsätter dem i tillräckligt hög koncentration. Det är ju grundläggande kunskap. Tyvärr tror jag att det är fallet i deras undersökning.

Så därför var det verkligen bra att de uttryckligen sa att de inte visste hur de naturliga halterna var samt att de antagligen/möjligen låg över de naturliga halterna.

Och det var bra att journalisten ställde frågan – det är nog första gången som jag hör en vetenskapsjournalist ställa en kritisk fråga inom detta fältet.

 

 

Miljögifter och diabetes

Ännu en rapport som visar på kopplingen mellan nya kemikalier och sjukdomar.

http://www.forskning.se/nyheterfakta/nyheter/pressmeddelanden/sambandmellanperfluoreradeamnenochdiabetes.5.199b927a142ea1fe124a7.html

Forskarna hittade samband mellan den allmänt förekommande kemikaliegruppen perfluorerade ämnen och störningar i insulinproduktion, dvs diabetes. Perfluorerade ämnen används främst för att göra textilier vatten- och smutsavvisande men även i många andra produkter.

Perfluorerade ämnen började användas under femtiotalet och under sjuttiotalet började man upptäcka kemikalierna i blodet på patienter. Ämnesgruppen är klassad som ett persistent organiskt miljögift av FN.

Vi vet sedan tidigare att kemikalier i ämnesgruppen kan orsaka cancer och har hormonstörande effekter.

Så den senaste undersökningen från forskarna i Uppsala är ännu ett bevis på att samhället måste våga ta tag i riskerna med nya miljögifter – även om vi inte kan impregnera våra regnkläder lika billigt.

Öronmanet - numera ovanlig Vi tar inte riskerna med de nya kemikalierna på tillräckligt stort allvar – och vi har tyvärr ingen aning om synliga förändringar i miljön, tex försvinnandet av öronmaneten ovan, har samband med förekomster av nya miljögifter.

 

Krafttag nu!

 

Skräp i havet – besök vår undersökning i Lysekil

Hur mycket marint skräp finns det i en gästhamn?

Under Västerhavsveckan i Lysekil studerar forskare från IVL Svenska Miljöinstitutet hur mycket marint skräp det finns i hamnvattnet. Syftet är att belysa nedskräpningens risker och visa på källorna till skräpet samt komma med förslag på hur samhället kan minska denna nedskräpning.

IVL undersöker hamnmiljön under onsdag och torsdag denna vecka (11:00 till 16:00) och sammanställer resultaten till en pressträff fredag klockan 15:00.

Journalister och intresserade inbjuds att delta både i provtagning och analyserna.

 

Kontaktperson

Fredrik Norén, IVL Svenska Miljöinstiutet,

031-708 65 05

vxl.: 08-598 563 00

www.ivl.se

 

Skäp i havet

Fimpar och frigolit i dagvatten efter ett skyfall

 

Murar runt forskningsresultaten?

Att läsa en vetenskaplig artikel kostar mellan 25 och 35 $
I dessa tider med kreationism och allmän vetenskaplig villfarelse – skall inte vi forskare vara glada att folk vill ta av sin fritid för att läsa om våra resultat?

Lösningen kallas Open acess och innebär att publikationerna är fritt och gratis tillgängliga – för alla. Nu börjar nationella forskningsfinansiärer kräva det av dem som får forskningsstöd  vilket är mycket bra.

För är det inte konstigt att de som skapar kunskap gör nästan hela arbetet och sedan skördar förläggarna hem förtjänsten. Forskarna genomför forskningen, oftast med statliga medel, de granskar därefter varandras texter utan ersättning, på arbetstid oftast betalad av staten, och sedan kan de få prenumerera på tidskrifterna via sina universitetsbibliotek för en nätt slant.

Som exempel kan nämnas en riktig dyr: Marine Ecology Progress Series, € 4975 per år (en 10% höjning sedan 2012), men det finns givetvis billigare runt €1000 per år ner till de riktigt billiga på ~€200 som Science och Nature.

Men vill man bara köpa lösnummer av en artikel brukar det kosta runt 20-40 USD.

Jag tror inte att det är denna väg vi skall gå om vi vill stimulera näringslivet att utveckla ny miljöteknik. Jag är helt övertygad om att fritt tillgängliga forksningsresulttat är en rik och mycket bra källa att ösa ur för entreprenörer och innovatörer.

Så en uppmaning till alla forskningsfinansiärer och forskare – fortsätt med open access och fortsätt kräv open access.

På så sätt bekämpar vi den spirande anti-naturvetanskapligheten samt stöttar samhällets möjlighet att själva dra sina slutsatser av nya och gamla forskningsrön.

 

Ålgräs - Zostera marina

Kunskap om havsekosystem: 20USD

 

 

 

 

Micro-litter and microplastic

Here comes a letter I wrote to a colleague in the field of microplastics as a respons to his ideas for a presentation of his. It could be interesting for some of you.

Dear colleague!

Thank you for your question.
Tricky question – and I am not sure that my ideas is in line with yours 😉 But I will gladly answer in some way.

First of all I am not sure anymore that micro-plastic is such a great environmental problem… But it is always a matter of size of the litter:
1. if the litter is large (larger than ~1dm) it is mostly a littering problem on bottoms and on shores since no animals eats large litter particles. But by saying this I am aware that I have very little knowledge of the flow of plastic additives (BPA, ftalates, flame retardants, etc) or monomers from the plastic litter to the environment. 
2. If the plastic litter is smaller (1dm – 0,1 cm) it is a known problem and a hazard to the wildlife. Birds, fishes are caused harm. I think this is a well-known fact. But still it is effects only on those species that eats those particles and not general effects.
3. If the particle is small (1mm -10um -> nanometers) we have no idea about the hazards. At least not a consensus within the scientific community – but that is due to very few studies done. The particles could as well go through the animal without harm or be taken care of by the animals own de-littering mechanisms ( I am thinking of the Mytilus edulis production of pseudo-faeces). Those animals lives with large amounts of natural litter, such as cellulose, detritus, sand grain and sediment grains.
And is plastic the worst material? Could bio-degradable materials (paper, wool, cotton, cellulose polymers etc) be even more harmful since they are broken down in the stomach by bacteria and then leave the harmful substances inside the organisms? The process is driven by concentration gradients and the fugacity of harmful substances inside animals and plastics that is not broken down could as well collect organic pollutants from the animal in the passage through the gut. I am aware of papers that can measure POP transport into animals from spiked plastic. But still we need to study it better.

I think that the most important thing is to:
a. Develop cleaning technology for storm-water run-off and municipal waste water treatments. Since most of the particles we find in the sea is textile fibers (both polyester and natural material as wool and cotton)
b. Teach people to take care of their waste. Every generation needs to be learned proper care of our common environment. Litter in the city will often become litter in the sea.
c. Criminalize littering (it is done but could be implemented better)
d. I don’t think stopping plastic production is a good way forward, but my proposals are only slight different:
Stop addition of harmful additives in plastic polymers, textiles and even biodegradable material! It is not the plastic itself that are the problem – it is the additives (according to me and my colleague Kerstin Magnusson). A much stricter law against harmful additives, colours and pigments must be evolved. This will also improve human health in a large scale since we know there is endocrine/hormonal problems from the very same substances. I would argue that this point is the most important of all.

But I am willing to change my mind when we get more information from scientific work. On micro-plastics I really miss real data on occurrence and effects.
We still use our sampling method that can produce blank samples and quantify the contamination during sampling. We often se plastic particles from ship-hull epoxy and ship antifouling paint that are from the research vessel itself. And I am a little bit critic to the use of ordinary plankton-nets as sampling equipment since we can’t make blanks with that method.

My basic opinion is of course that we should have no anthropogenic harmful particles/litter in the sea. But at the moment I am not sure that microplastic is such an import problem compared to heavy metals and toxic substances (TBT, PAHs, PCB, dioxins and all the new substances – medicines, hormones, PFOS/PFAS, etc, etc, etc)

Microscopic fibers

Are plastic more harmful than wool fibers?

 

Lite musslor i år?

Flera vänner har kommenterat att det verkar vara lite blåmusslor i år. Det märks nu på sommaren när barnen skall ha blåmusslor till krabbfisket.

Själv har jag inte märkt det då jag mest snorklar och ser gott om stora blåmusslor på bottnarna. Men frågorna fick mig att fundera på om det kunde ligga något i det hela – oftast gör det ju det.

Orsaken till att det är mindre musslor i år i vattenbrynet är att det har varit två isvintrat i rad. Då försvinner de flesta musslorna som skrapas bort av isen. Och med musslorna försvinner även sjöstjärnorna som äter av musslorna, vilket en observant observatör observerade.Blåmussel larver

Men även om blåmusslorna har tagit stryk i ytan är det ingen fara för dem. Blåmusslor är mästare på att föröka sig och larverna sprids långa sträckor då de är planktoniska, dvs svävande, i två-tre veckor. Det är ganska slumpartat om larverna vinner konkurrensen om plats på våren och sommaren, det finns många andra marina djur som vill sätta sig på alla lämpliga ytor. I år noterade jag att havstulpanerna verkar ha vunnit det lokala derbyt på Stångehuvuds yttersta spets men det fanns tusentals med små, centimeterstora musslor vilka satt inne i skrevorna.

Så blir det ingen isvinter i år så är dom säkert tillbaka nästa år igen.